TÄNK SÅ DET KAN BLI - Del: Läkaren som blev avsatt

Jag hade länge - ja närmare ett år - gått omkring och hostat. Ibland blev jag bättre och trodde skiten skulle ge sig, men så började det om igen. Efteråt så här har jag funderat på om jag inte var allergisk mot nåt. I alla fall så behövde jag till slut lite mer hostmedicin.

Vår företagshälsovård hade sedan ett drygt nån månad bytt läkare. Den förra jättebraiga läkaren slutade då dom helt plötsligt ansåg att dom skulle klara sig med en halvtidstjänst.

Jag kommer dit för allra första gången. En liten man kommer och möter mig och tar mig i hand och presenterar sig. Han börjar med att säga att han inte läst igenom min journal. Jag börjar med att säga att jag vill ha lite hosmedicin för att jag hostat så länge. Läkaren häver sin stämma och frågar vad jag väntar på. Väntar på, frågade jag och fattade inte vad karln menade. Ja säger han då, väntar du på döden? Med ögon stora som tefat och frågetecknet hängande över mitt huvud, säger jag: Tja döden, den väntar vi väl alla på, men vad menar du?

Han frågar då varför jag inte gör nåt åt att jag är tjock. Jag måste erkänna att jag i det skedet var rätt ställd... och under tiden så ångar han på och försöker förklara för mig hur man går ner i vikt och vikten av att vara mager. Jag försöker fortfarande i mitt huvud nysta upp vad mannen går på, och varför jag sitter där, och hur ska det här sluta.

Till slut säger jag att jag vet att jag är tjock, men att gå ner i vikt knappast kommer bota min hosta och att jag skulle vilja ha XX utskrivet.

Till slut skriver han ut hosmedicinen och jag går.............förstummad, chockad, lessen, förbannad.

När jag passerar receptionen och läkarsekreteraren - som jag känt sen många år tillbaka - säger jag i förbigående under tiden jag går förbi att den mannen är fan inte klok, och jag aldrig kommer komma tillbaka. Sekreteraren ser frågande ut... men ändå ser jag på henne att det nog inte är första gången hon får höra nåt liknande.

Väl tillbaka på min plats på arbetet börjar jag gråta. För då kommer lixom verkligheten ikapp mig. Jag hade varit hos en jävla idiotläkare!!! En skam för sin kår, en som skulle ha en stor snyting rakt ut ur läkarlegitimationen.

Efter nån timme blir jag förbannad. Sätter mig och skriver 2 A4-sidor till läkaren. Med vad jag ansåg om honom. Bl.a skrev jag till honom att han inte visste ett dugg om mig, eftersom han inte orkat med att läsa min journal. Han visste inte ett dugg om min psykiska status, inte hade han ens orkat ta fram stetoskopet och lyssnat på mina lungor när jag hostat så länge. Att han i princip lekte med mitt liv eftersom om han läst min journal hade han sett att min pappa hade dött i just lungcancer. Som upptäcktes vid envis hosta. ATt min mamma opererats för lungcancer ett flertal ggr. Jag skrev oxå att han inte behövde läsa min journal sen heller eftersom jag aldrig tänkte återkomma till XX så länge han var kvar.

Detta brev skickade jag även en kopia - för kännedom - till deras styrelseordförande som hade varit personalchefen som anställde mig en gång i tiden. Hon kände mig ganska väl och skulle ta det där på största allvar.

Dagen efter fick jag en påringning från ordföranden, där hon frågade mig om det var sant det jag skrivit. Du känner väl mig, sa jag. Jo, men jag bara måste fråga för det jag läser är ju förskräckligt, svarade hon. Sen berättade jag att jag även hört från andra som han behandlat illa. Jo, sa hon, folk har ringt och klagat. Men ingen har skrivit om det, förrän nu när du har gjort det. Och det ska du ha tack för. Jag frågade inte vad hon skulle göra, och hon berättade inte heller.

Läkarsekreteraren berättade för mig senare att så fort han fått mitt brev hade han kommit rusande ut till henne o begärt min journal. Fast jag skrev att han kunde bespara sig det.



Epilogen blev att ordföranden tog honom i både öra och näsa ett par ggr. Tillfällen då han även - enligt vad jag blev informerad om - satte sig upp mot henne. Men där bet han sig i tummen den lilla skiten. Det slutade i alla fall med att han fick sluta. Så hans sejour blev inte långvarig. Han började runt midsommar det året och fick gå sept/okt.

Han hade en halvtidstjänst - hörde jag - som forskare på Ackis i Uppsala. Och där kan han sitta och trilla ärtor den lilla idioten. För som han betedde sig mot oss så ska han inte ha med folk å göra. Jag bara hoppas att han inte fick nån annan tjänst nånn annan stans.