TÄNK SÅ DET KAN BLI - Del: portvaktstanten

När jag var liten så fanns det i grannporten en sur kärring. Hon var inte bara sur, hon var elak och dessutom gift med den s.k portvakten. Fast han var inte portvakt i den ännu äldre meningen, men benämningen fanns kvar. Idag skulle han väl kallas för fastighetsvärd. I alla fall var det väl egentligen inte han som bestämde - utan tanten hans... "Tant Persson". Elak som få...

Jämt gapade hon på oss ungar, vi fick inte gå igenom deras port, fast den var en s.k genomgångsport in till gården. Vi fick inte leka på gården (stor gård med syrénbersåer, gräsmattor, lekplats med sandlåda etc) för då lät det för mkt. Men det var inte bara oss ungar hon gapade å hytte åt...

Denna gång så var min mormor med mig ut - jag var väl ca 4 år - i snön för det var mitt i smällkalla vintern med mycket snö. Framför vår port fanns det en liten gräsmatta med en liten liten backe i. Där åkte jag nu "lock". Efter en stund öppnades fönstret och tanten Persson stack ut snoken. Hytte med näven och gapade åt mormor att jag skulle sluta åka där för det förstörde gräsmattan. Vilket var en lögn då det var snö, mycket snö.

Mormor sa bara lugnt till mig att jag skulle fortsätta åka, att tanten Persson inte var klok och att hon hade fel.

Efter det att mormor och jag gått upp till oss så tittade jag ut genom köksfönstret. Ser hur tanten Persson bär ut den ena kastrullen/kitteln med kokhett vatten och häller på den lilla bana i snön som jag åkt på. Allt för att förstöra den och omöjliggöra fler åk.

Hon pratade om att mitt åk förstörde gräsmattan.. jo tjena! Kan berätta att det tog flera flera år innan gräs växte där igen pga det varma vattnet. Men vad gör man inte för att få sin vilja igenom... sicken kärring hon var!!

TÄNK SÅ DET KAN BLI - Del: Otack är världens lön

Jobbade ihop med en något äldre "tjej" i flera flera år. Hon hade en son i ett tidigare förhållande. Sonen var i tonåren när vi först träffades.

Vi umgicks lätt även privat. Senare träffade hon en kille som hon förlovade sig med och blev sambo. Dom skaffade sig en hund. Då hade sonen flyttat ut till egen lägenhet. Min arbetskamrat och hennes sambo var med när jag fyllde 40 år, dom var med bland dom vi bjöd på ett av dom finare julborden i Stockholm.

Så blev sonen av med sitt jobb och min arbetskamrat som mamma blev bekymrad. Jag sa att jag skulle prata med min mamma som då jobbade på Globen, om dom åtminstone hade nåt extrajobb då och då.

Jo då, han kunde få jobba som timanställd i biljettkassan. Sonen är tystlåten och artig så jag hoppades ju det skulle gå bra. Alltid en liten risk när man rekommenderar en person.

Men det föll väl ut. Han blev omtyckt - så omtyckt att han efter ett par år fick ett vikariat. Detta betydde att han fick del av t.ex lunchkuponger etc.

Vid det laget hade hans mamma och jag inte jobbat på samma avdelning på några år. Men vi satt inte så värst långt ifrån varandra ändå så vi hade ju kontakt via jobbet och träffades då och då utanför arbetet.

När jag fick reda på att sonen fått en bättre anställning så gjorde jag misstaget att ringa ner till mamman för att säga att jag tyckte det var kul att det gick så bra för sonen.

När jag sagt det till henne i telefonen, så fick jag till svar: "Jaja, du kan väl oxå glömma!!"... Tur att inte nån hade fotat mig då för hakan föll ner som en klaffbro.... Och när jag försökte nå fram till henne och säga att jag inte menat att jag tyckte hon skulle berättat... utan bara ville säga att jag tyckte det var kul att höra att dom var nöjda och att han fick bättre "deal" i jobbet... Men hon bara gapade åt mig och sa att jag då inte var så perfekt heller.... Jag fattade ingenting!!!

Efter nån minut slängde hon bara på luren i örat på mig. Där satt jag och tittade på luren som en jävla fåne... å undrade vad som höll på att hända egentligen. Här ringer jag upp för att jag är glad för hennes sons skull... en son som jag - och min mamma - fixat jobb till ....

Ringde upp henne igen, men som jag förstod, så svarade hon inte. Så jag gick ner till hennes rum istället. När jag kom in i rummet så vände hon på sig och vände ryggen mot mig... och på min fråga vad som var på tok och vad i helvete hon menade egentligen, så fick jag inget som helst svar. Och jag har inte fått nåt svar än i dessa dagar trots att jag i början mejlade några ggr och frågade om hon kunde vara så vänlig och berätta vad jag gjort för fel. Förutom att vara glad för sonens skull...

Det är OK om nån helt plötsligt inte längre vill prata med mig, men jag tycker i alla fall att man har rätt att veta VARFÖR....

Kontentan av detta blev i alla fall att jag då aldrig kommer hjälpa nån mer "son".

Det jag ångrar gällande den här incidenten är att jag inte frontade sonen. Honom träffade jag ju på flera år efter jag hade slutat på mitt arbete. Då ville jag inte göra det eftersom det inte var hans fel och jag ville lixom inte göra bort hans mamma inför honom... men idag har jag blivit sån att jag skulle skita i det. Jag var snällare då för några år sen, än jag är idag. Man formas ju av sin omgivning, tyvärr.

Men visst är det kul å hjälpa andra??

HALLONMAZARINER I LÅNGPANNA

För att bryta av denna parad av tossiga människor jag mött så tänkte jag lägga in ett jättegott recept till er som gillar att baka nån gång. Och som gillar kaffebröd.


Saftiga och söta hallonrutor som går snabbt och lätt att baka. Håller sig fina i flera dagar om du förpackar dom väl.

450 g mandelmassa
150 g mjukt smör
6 ägg
1 ½ dl vetemjöl
1 ½ tsk bakpulver

Hallonglasyr:
7 dl florsocker
4-5 msk vatten
1 ½ dl hallonsylt

Ugnsvärme: 175 grader

1. Riv mandelmassan. Blanda den med smöret i en matberedare. Tillsätt äggen, ett i sänder, och rör kraftigt mellan varje.

2. Blanda mjöl och bakpulver väl. Rör ner blandningen i mandelsmeten.

3. Smör ett bakpapper och lägg i en liten långpanna 25 x 35 cm. Bred ut smeten i långpannan.

Grädda kakan längs ned i ugnen i ca 20 min. Låt kakan svalna.

HALLONGLASYR:
Blanda florsocker och vatten. Bred glasyren över kakan. Skeda hallonsylten över kakan. Rör försiktigt ut den med glasyren så att det blir ett litet marmorerat mönster. Låt glasyren stelna.

Skär kakan i rutor.

PROVA! Jag gjorde kakan i lördags och det blev jättegott... sött men jättegott. Nästa gång jag gör den tänker jag dock ta ett tunnare glasyrlager så blir det inte fullt så sött, eftersom själva botten i sig är lite åt det söta hållet.

TÄNK SÅ DET KAN BLI - Del: Läkaren som blev avsatt

Jag hade länge - ja närmare ett år - gått omkring och hostat. Ibland blev jag bättre och trodde skiten skulle ge sig, men så började det om igen. Efteråt så här har jag funderat på om jag inte var allergisk mot nåt. I alla fall så behövde jag till slut lite mer hostmedicin.

Vår företagshälsovård hade sedan ett drygt nån månad bytt läkare. Den förra jättebraiga läkaren slutade då dom helt plötsligt ansåg att dom skulle klara sig med en halvtidstjänst.

Jag kommer dit för allra första gången. En liten man kommer och möter mig och tar mig i hand och presenterar sig. Han börjar med att säga att han inte läst igenom min journal. Jag börjar med att säga att jag vill ha lite hosmedicin för att jag hostat så länge. Läkaren häver sin stämma och frågar vad jag väntar på. Väntar på, frågade jag och fattade inte vad karln menade. Ja säger han då, väntar du på döden? Med ögon stora som tefat och frågetecknet hängande över mitt huvud, säger jag: Tja döden, den väntar vi väl alla på, men vad menar du?

Han frågar då varför jag inte gör nåt åt att jag är tjock. Jag måste erkänna att jag i det skedet var rätt ställd... och under tiden så ångar han på och försöker förklara för mig hur man går ner i vikt och vikten av att vara mager. Jag försöker fortfarande i mitt huvud nysta upp vad mannen går på, och varför jag sitter där, och hur ska det här sluta.

Till slut säger jag att jag vet att jag är tjock, men att gå ner i vikt knappast kommer bota min hosta och att jag skulle vilja ha XX utskrivet.

Till slut skriver han ut hosmedicinen och jag går.............förstummad, chockad, lessen, förbannad.

När jag passerar receptionen och läkarsekreteraren - som jag känt sen många år tillbaka - säger jag i förbigående under tiden jag går förbi att den mannen är fan inte klok, och jag aldrig kommer komma tillbaka. Sekreteraren ser frågande ut... men ändå ser jag på henne att det nog inte är första gången hon får höra nåt liknande.

Väl tillbaka på min plats på arbetet börjar jag gråta. För då kommer lixom verkligheten ikapp mig. Jag hade varit hos en jävla idiotläkare!!! En skam för sin kår, en som skulle ha en stor snyting rakt ut ur läkarlegitimationen.

Efter nån timme blir jag förbannad. Sätter mig och skriver 2 A4-sidor till läkaren. Med vad jag ansåg om honom. Bl.a skrev jag till honom att han inte visste ett dugg om mig, eftersom han inte orkat med att läsa min journal. Han visste inte ett dugg om min psykiska status, inte hade han ens orkat ta fram stetoskopet och lyssnat på mina lungor när jag hostat så länge. Att han i princip lekte med mitt liv eftersom om han läst min journal hade han sett att min pappa hade dött i just lungcancer. Som upptäcktes vid envis hosta. ATt min mamma opererats för lungcancer ett flertal ggr. Jag skrev oxå att han inte behövde läsa min journal sen heller eftersom jag aldrig tänkte återkomma till XX så länge han var kvar.

Detta brev skickade jag även en kopia - för kännedom - till deras styrelseordförande som hade varit personalchefen som anställde mig en gång i tiden. Hon kände mig ganska väl och skulle ta det där på största allvar.

Dagen efter fick jag en påringning från ordföranden, där hon frågade mig om det var sant det jag skrivit. Du känner väl mig, sa jag. Jo, men jag bara måste fråga för det jag läser är ju förskräckligt, svarade hon. Sen berättade jag att jag även hört från andra som han behandlat illa. Jo, sa hon, folk har ringt och klagat. Men ingen har skrivit om det, förrän nu när du har gjort det. Och det ska du ha tack för. Jag frågade inte vad hon skulle göra, och hon berättade inte heller.

Läkarsekreteraren berättade för mig senare att så fort han fått mitt brev hade han kommit rusande ut till henne o begärt min journal. Fast jag skrev att han kunde bespara sig det.



Epilogen blev att ordföranden tog honom i både öra och näsa ett par ggr. Tillfällen då han även - enligt vad jag blev informerad om - satte sig upp mot henne. Men där bet han sig i tummen den lilla skiten. Det slutade i alla fall med att han fick sluta. Så hans sejour blev inte långvarig. Han började runt midsommar det året och fick gå sept/okt.

Han hade en halvtidstjänst - hörde jag - som forskare på Ackis i Uppsala. Och där kan han sitta och trilla ärtor den lilla idioten. För som han betedde sig mot oss så ska han inte ha med folk å göra. Jag bara hoppas att han inte fick nån annan tjänst nånn annan stans.

TÄNK SÅ DET KAN BLI - Del: Falska chefer

Jag arbetade 25 år på samma jobb. Började där när jag var 18, direkt från gymnasiet. I stora drag trivdes jag rätt bra där. Dom 9 sista åren arbetade jag på en avdelning, diariet. Över mig hade jag en chef (kvinnlig) för själva diariet som i sin tur hade en chef (manlig) som var chef för oss och några ställen till. Jag hade oxå 2 kollegor. En av dom hade samma arbetsuppgifter som jag. Den andra höll till mest i arkivet.

2 år innan jag slutade blev vår kvinnliga chef sjuk i diskbråck. Nästan samtidigt blev min kollega med samma arbetsuppgifter som jag oxå sjuk. Hon fick svår reumatism.

Chefen opererades 2 ggr, med efterföljande rehabilitering (plus att hon var liite så att hon helst inte ville jobba) sträckte sig nästan över dom 2 åren. Hon kom upp nån gång, oftast för att hon hade ett "möte" med manliga chefen - som hon oxå hade personliga kontakter med i form av att deras barn umgicks.

Kollegan med reumatismen hade verkliga besvär. Ibland, nån eller några veckor åt gången - försökte hon jobba deltid. Jag tyckte verkligen synd om henne för det syntes hur ont hon hade. Men oftast gick det inte för henne att jobba så hon var för det mesta sjukskriven hon oxå under dom där 2 åren.

Så kvar var jag och kollegan i arkivet. Det funkade rätt ok det första året. Men visst haltade verksamheten. Vi fick ju hela tiden bara ta det mest viktigaste för att upprätthålla ett något så när sken av att det funkade. Folk var oftast förstående, men man vill ju ändå alltid göra så gott man kan. Och så skedde inte pga personalbrist.

Innan min kollega med samma arbetsuppgifter som mig - låt oss kalla henne för Elin - blev sjuk så var det så att hon var ganska långsam av sig. Kanske det berodde på den senare uppkomna sjukdomen, det vet jag inte, men jag gjorde ca 10 ggr så många ärenden som hon per dag. Å visst blev det fel på nån bokstav ibland i ärendemeningarna å så, å andra fel uppkom oxå. Jag är inte mer än människa.

Men skulle jag ha haft samma takt som min kollega så hade vi aldrig hunnit igenom dagens post på en å samma dag. Å det kommer ju nya dagar varje dag......ja så ni kan ju tänka er....

Chefen - som jag från börjat blivit varnad för att hon skulle kunna sälja sin egen morsa - hade kontakt med min mamma som då jobbade på Globen. Hon ville att hennes dotter skulle få köpa biljetter till nån konsert utan att behöva stå i kö. Detta fixades - tyvärr. När dom pratades vid om det där så berömde min chef mig såååå inför min moder. Hon sa att hon var såååååå lugn och trygg när hon var hemma och sjukskriven men att hon visste att jag var där och skötte om allt. Det var ju kul att höra. Ungefär så sa hon till mig i tfn oxå...

Efter 1½ år pratade jag med den manliga chefen och sa att jag tyckte jag skulle vara värd lite mer i lön. Då sa han: Jo, men gör inte du lite mkt fel? Wow, jag både hörde och såg den kvinnliga chefen framför mig. Kände med en gång att det där var hennes åsikt.

Jag ringde upp henne i hemmet och skällde ut kärringen. Talade om för henne att vilket rykte hon har inom arbetet... men att jag trodde inte hon var fullt så jävlig som hon faktiskt var. Hon sa inte emot mig... men däremot försökte hon komma undan genom att säga att hon var tvungen att gå och göra nåt. Men jag sa åt henne att lade hon på luren utan att jag fick säga vad jag ville, så skulle jag åka hem till henne norr om stan.

Efter en tid kändes det inte så lustigt att vara kvar så jag började planera. Beslöt mig för att inte bara byta avdelning som jag först tänkt, utan faktiskt sluta helt. Jag öppnade blomsteraffär så småningom. Men det är en helt annan historia.

Men dom blev både förvånade och strandsatta när jag sa upp mig.

Klon med det hela var att jag skrev ett brev till den manliga chefen och talade om hur den kvinnliga chefen och hennes dotter suttit och baktalat hans son och kallat honom för nörd och töntig (vilket iofs han var) men att det var helt ok att ta emot gåvor ifrån honom (till dottern) i form av guldörhängen etc. Han var väl lite tänd på dottern verkade det som. Men tycker man så illa om honom som det lät på dom så ska man ju inte ta emot sånt heller, tycker jag.

TÄNK SÅ DET KAN BLI - Del: Släkten tror det dom tror

Detta gäller iofs inte mig men dock mina föräldrar.

Efter det att min farmor dött alldeles i början av 60-talet (farfar var borta sen över 10 år tidigare) ville inte min pappa ens närvara vid bodelningen. Dels tyckte han inte att det efterlämnades något som han ville ha direkt, dels fanns det väl inte mkt han ville minnas hemifrån eftersom hans "kära" mor inte direkt varit en snäll moder.

Min mamma tyckte ändå att han skulle gå, för kanske fanns det ändå något som han skulle kunna vilja ha, om inte så något efter hans far.

Nåväl, han gick dit. Det fanns mkt riktigt inte mkt som min pappa skulle vilja ha. Det enda han egentligen ville ha - sin fars körkort - fick han inte för det skulle yngsta helsyrran ha. Hon bestämde det. Istället kom han hem med en vääääldigt gammal dammsugare (hur faan gick det till???) som redan vid inköpet borde ha sett sina bästa dar.

Efter detta framkom det att hans syskon pratat ihop sig och "konstaterat" att deras bror - min pappa - inte hade FÅTT ta något för min mamma.

När min pappa försökte förklara för en syster, att det faktiskt var mamma som fått honom att över huvud taget uppenbarat sig på bodelningen, fick han det intelligenta svaret "att vi tror vad vi tror ändå". Och så pang på luren.

Sedan var dom osams i runda slängar 10 år. Sådana är människor! Ja vad ska man säga? Kanske det bevingade uttrycket att släkten är värst? Å då spelar det ingen roll att man har både hel- och halvsyskon summa summarum 8 st.

TÄNK SÅ DET KAN BLI - del: Soptunnan som blev röd

Detta utspelade sig ute på "landet" för ca 10 år sedan.

Sedan 1970 har vi haft vår gamla soptunna på exakt samma plats i alla år. Dom allra allra flesta gångerna har vi fått vår tunna tömd när den ska. Någon mycket enstaka gång har det fallerat. Men det har alltså varit väldigt väldigt sällan om man ser över alla åren.

Så nu detta år. 3 veckor i rad tömdes inte vår tunna. Mitt i varma sommaren. Ni kan ju tänka hur härligt det "doftade" runt tunnan.

Det roliga i kråksången var oxå att vi det året hade lyckats att få ett hål i vår häck precis jämte tunnan, så tunnan hade aldrig synts så bra som den gjorde just den sommaren.


Det kom oxå till min kännedom om att det var ett antal andra tomtägare som inte heller hade fått tunnan tömd. En hade sett sopbilen komma in på deras väg (observera att vi är ett litet område med inte alls många vägar), tömde grannens tunna, vände sedan bilen och for därifrån utan att åka vägen fram och tömma resten av tunnorna. Eeee???

Så på årsmötet mitt i sommaren höjde jag rösten och frågade dom församlade om det var fler än dom jag visste om som hade haft problem med tömningen det året, för då kanske det var idé att föreningen gjorde en skrivelse till kommunen.

O min gud, det skulle jag inte ha gjort. Med smått irriterade kommentarer högg några mot mig. Man kunde tro att dom var inblandade på nåt sätt och därför reagerade på min fråga på detta sätt. Ett förslag kom till varför det var helt plötsligt lite si och så med tömningen, å det var att när man är vikarie (semestervikarie, alltså) och kom in på ett sånt här område (hmm, som om vårt område var det enda uppe i roslagen) så blir man lätt förvirrad och inte vet var man har varit och tömt. Och jag skulle ju inte klaga, fick jag veta, eftersom ingen ser min tunna. Hupp!!

Min motkommentar var att alla andra sophämtare har ju under 30 års tid lyckats veta var tunnan är, och just i år hade jag ett hål i häcken som verkligen avslöjade min tunna för alla och en var. Om man orkade stampa ner bromsten på sopbilen och stanna och kolla - om man nu var så förvirrad. PLUS, sa jag, så kanske man över huvud taget inte borde sitta bakom en ratt på en stor bil om man blir så förbannat förvirrad av ett så litet område som vi har. Men ok, sa jag. Om nu - efter 30 år - det kommit både halvblinda, halvdöva och mindre intelligenta sophämtare så ska inte jag vara den som är den. Alla ska ha en chans, även dom som har handikapp.

Så jag åkte hem, åt lunch, tog bilen igen till närmaste lilla by med affärer. Gick in på Järnia och frågade efter flourerande färg. Jag ville ha en illröd flourerande färg. Men det fanns inte, så jag fick ta en vanlig illröd färg.

Väl hemma vid stugan tog jag fram pensel, målartvätt och handskar. Sen målade jag vår 30 år gamla soptunna illröd. Sen släpade jag ner den till vägen och där fick den stå till allmän beskådan. Jag kunde se att många stannade vid den och hade div kommentarer. Men det var väl själva fan om den inte skulle bli tömd nu.

Som epilog nr 1, kan jag ju säga att han som fällde kommentaren om att dom kanske blev lite förvirrade när dom kom in på området, så småningom kom upp på tomten och ville prata och fråga mig om jag var arg på honom. "Nä då sa jag (surt), men jag tyckte din kommentar var så jävla dum. Men nu har Roslagen EN illröd soptunna så nu ska väl vilken förvirrad själ som helst kunna se den, antar jag. Eller???" Han var inte glad när han gick därifrån....Så jag tror meddelandet gick fram... vad tror ni?

Som epilog nr 2 kan jag berätta att - efter koll av mig - så hade dom flesta sina soptunnor ganska - och i en del fall väl - dolda bakom häckar etc. Värst var en granne 2 tomter från mig. Han hade klätt in sin tunna i trä, som han betsat mörkbrunt. Hela paketet stod inklämd en bra bit in i hans häck utmed vägen. Den tunnan var stört omöjlig att se om man inte visste var den fanns. Men hans tunna tömdes noggrannt varje gång. Kanske spelade hans 20-lapp under locket inför varje tömning en roll, vad tror ni???