TÄNK SÅ DET KAN BLI - Del: Otack är världens lön

Jobbade ihop med en något äldre "tjej" i flera flera år. Hon hade en son i ett tidigare förhållande. Sonen var i tonåren när vi först träffades.

Vi umgicks lätt även privat. Senare träffade hon en kille som hon förlovade sig med och blev sambo. Dom skaffade sig en hund. Då hade sonen flyttat ut till egen lägenhet. Min arbetskamrat och hennes sambo var med när jag fyllde 40 år, dom var med bland dom vi bjöd på ett av dom finare julborden i Stockholm.

Så blev sonen av med sitt jobb och min arbetskamrat som mamma blev bekymrad. Jag sa att jag skulle prata med min mamma som då jobbade på Globen, om dom åtminstone hade nåt extrajobb då och då.

Jo då, han kunde få jobba som timanställd i biljettkassan. Sonen är tystlåten och artig så jag hoppades ju det skulle gå bra. Alltid en liten risk när man rekommenderar en person.

Men det föll väl ut. Han blev omtyckt - så omtyckt att han efter ett par år fick ett vikariat. Detta betydde att han fick del av t.ex lunchkuponger etc.

Vid det laget hade hans mamma och jag inte jobbat på samma avdelning på några år. Men vi satt inte så värst långt ifrån varandra ändå så vi hade ju kontakt via jobbet och träffades då och då utanför arbetet.

När jag fick reda på att sonen fått en bättre anställning så gjorde jag misstaget att ringa ner till mamman för att säga att jag tyckte det var kul att det gick så bra för sonen.

När jag sagt det till henne i telefonen, så fick jag till svar: "Jaja, du kan väl oxå glömma!!"... Tur att inte nån hade fotat mig då för hakan föll ner som en klaffbro.... Och när jag försökte nå fram till henne och säga att jag inte menat att jag tyckte hon skulle berättat... utan bara ville säga att jag tyckte det var kul att höra att dom var nöjda och att han fick bättre "deal" i jobbet... Men hon bara gapade åt mig och sa att jag då inte var så perfekt heller.... Jag fattade ingenting!!!

Efter nån minut slängde hon bara på luren i örat på mig. Där satt jag och tittade på luren som en jävla fåne... å undrade vad som höll på att hända egentligen. Här ringer jag upp för att jag är glad för hennes sons skull... en son som jag - och min mamma - fixat jobb till ....

Ringde upp henne igen, men som jag förstod, så svarade hon inte. Så jag gick ner till hennes rum istället. När jag kom in i rummet så vände hon på sig och vände ryggen mot mig... och på min fråga vad som var på tok och vad i helvete hon menade egentligen, så fick jag inget som helst svar. Och jag har inte fått nåt svar än i dessa dagar trots att jag i början mejlade några ggr och frågade om hon kunde vara så vänlig och berätta vad jag gjort för fel. Förutom att vara glad för sonens skull...

Det är OK om nån helt plötsligt inte längre vill prata med mig, men jag tycker i alla fall att man har rätt att veta VARFÖR....

Kontentan av detta blev i alla fall att jag då aldrig kommer hjälpa nån mer "son".

Det jag ångrar gällande den här incidenten är att jag inte frontade sonen. Honom träffade jag ju på flera år efter jag hade slutat på mitt arbete. Då ville jag inte göra det eftersom det inte var hans fel och jag ville lixom inte göra bort hans mamma inför honom... men idag har jag blivit sån att jag skulle skita i det. Jag var snällare då för några år sen, än jag är idag. Man formas ju av sin omgivning, tyvärr.

Men visst är det kul å hjälpa andra??