Idag är det nyårsafton och jag avskyr dom.
Finns massor av anledningar till varför jag känner så. Kanske berättar jag nån dag. Kanske inte.
Hur som haver. Gott Nytt år till er som läser detta (troligtvis ingen) - om ni tror på gott nytt år.
Ska publicera fler avsnitt ur mitt liv, kanske helt i osammanhängande ordning, men vad gör det.
fredag 31 december 2010
TÄNK SÅ DET KAN BLI - del: Den gula dockvagnen
När jag var 6 år var det poppis med dockvagnar. Det var ju så på den tiden att tjejer lekte med dockor och killar med bilar. Flera av mina småväninnor hade fått dockvagnar. Fina dockvagnar med suflett och full inredning. Inte som dom dockvagnar som finns på leksaksmarknaden idag, utan mer enkla, egentligen samma standard som dom riktiga bebisvagnarna på den tiden. En lekkompis hade fått en röd vagn, en blå kommer jag oxå ihåg nån som hade fått. Själv önskade jag mig en GUL. Gul som solen, gul som alla gula vårblommor. Som t.ex vårlöken vi plockade i kyrkbacken.
Nu var det ju så att just gula dockvagnar var det svårt att få tag på. Så mina föräldrar fick leta och leta innan dom äntligen fick tag på en. Gissa vem som var stormande glad på födelsedagen mitt i kallaste vintern. Och vem som läääängtade månad ut och månad in innan hon kunde få ta med den ut och visa upp den för småväninnorna.
En halvblaskig och sandig vårdag skedde den stora entrén ut på gården. Lyckligare och stoltare småtjej kunde man få leta efter läääänge. I vagnen - förutom dockan - fanns ett blått sidentäcke och handsydda lakan med fin spets. Mormor hade sytt och knåpat för hand som vanligt, kommen av en finsömmerskesläkt som hon var.
Min fula gula dockvagn och jag möter några av mina kommande lekkompisar. Visar förstås stolt upp att jag äntligen oxå hade en dockvagn. Omedveten om att lekkompisen tillhörde dom missunnsamma och avundsjuka delen av lekgänget. Ja omedveten ja.... ända tills - vi kan kalla henne - Anne-Marie Danielsson slog den sked hon höll i handen rakt igenom vagnens sufflett med orden "Jag gillar inte gula dockvagnar".
Den dagen tryckte hon inte bara ett hål igenom min länge efterlängtade dockvagnssuffleett utan även in den första spiken i min misstro på människan. Man kan väl säga att jag fick en slags uppenbarelse. Om än dock inte av religiös sort.
Hade kvar denna vagn tills jag flyttade hemifrån, då den skänktes till någon med barn. Med hål i suffletten och allt i den. Den var nästan oanvänd så den var varken smutsig eller nött på nått sätt - förutom hålet efter skeden. Lusten att leka med den dog mer eller mindre den dagen. Besvikelsen på människan var redan då mer än jag orkade bli påmind om varje gång jag fällde upp suffletten.
Så må du Anne-Marie få ett brännmärke i arslet så att du aldrig mer kan sitta. Du var elak som liten och elak som stor. Undrar vem du brås på, din storrökande morsa eller nån av alla dina farsor?
Nu var det ju så att just gula dockvagnar var det svårt att få tag på. Så mina föräldrar fick leta och leta innan dom äntligen fick tag på en. Gissa vem som var stormande glad på födelsedagen mitt i kallaste vintern. Och vem som läääängtade månad ut och månad in innan hon kunde få ta med den ut och visa upp den för småväninnorna.
En halvblaskig och sandig vårdag skedde den stora entrén ut på gården. Lyckligare och stoltare småtjej kunde man få leta efter läääänge. I vagnen - förutom dockan - fanns ett blått sidentäcke och handsydda lakan med fin spets. Mormor hade sytt och knåpat för hand som vanligt, kommen av en finsömmerskesläkt som hon var.
Min fula gula dockvagn och jag möter några av mina kommande lekkompisar. Visar förstås stolt upp att jag äntligen oxå hade en dockvagn. Omedveten om att lekkompisen tillhörde dom missunnsamma och avundsjuka delen av lekgänget. Ja omedveten ja.... ända tills - vi kan kalla henne - Anne-Marie Danielsson slog den sked hon höll i handen rakt igenom vagnens sufflett med orden "Jag gillar inte gula dockvagnar".
Den dagen tryckte hon inte bara ett hål igenom min länge efterlängtade dockvagnssuffleett utan även in den första spiken i min misstro på människan. Man kan väl säga att jag fick en slags uppenbarelse. Om än dock inte av religiös sort.
Hade kvar denna vagn tills jag flyttade hemifrån, då den skänktes till någon med barn. Med hål i suffletten och allt i den. Den var nästan oanvänd så den var varken smutsig eller nött på nått sätt - förutom hålet efter skeden. Lusten att leka med den dog mer eller mindre den dagen. Besvikelsen på människan var redan då mer än jag orkade bli påmind om varje gång jag fällde upp suffletten.
Så må du Anne-Marie få ett brännmärke i arslet så att du aldrig mer kan sitta. Du var elak som liten och elak som stor. Undrar vem du brås på, din storrökande morsa eller nån av alla dina farsor?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)