När jag var 6 år var det poppis med dockvagnar. Det var ju så på den tiden att tjejer lekte med dockor och killar med bilar. Flera av mina småväninnor hade fått dockvagnar. Fina dockvagnar med suflett och full inredning. Inte som dom dockvagnar som finns på leksaksmarknaden idag, utan mer enkla, egentligen samma standard som dom riktiga bebisvagnarna på den tiden. En lekkompis hade fått en röd vagn, en blå kommer jag oxå ihåg nån som hade fått. Själv önskade jag mig en GUL. Gul som solen, gul som alla gula vårblommor. Som t.ex vårlöken vi plockade i kyrkbacken.
Nu var det ju så att just gula dockvagnar var det svårt att få tag på. Så mina föräldrar fick leta och leta innan dom äntligen fick tag på en. Gissa vem som var stormande glad på födelsedagen mitt i kallaste vintern. Och vem som läääängtade månad ut och månad in innan hon kunde få ta med den ut och visa upp den för småväninnorna.
En halvblaskig och sandig vårdag skedde den stora entrén ut på gården. Lyckligare och stoltare småtjej kunde man få leta efter läääänge. I vagnen - förutom dockan - fanns ett blått sidentäcke och handsydda lakan med fin spets. Mormor hade sytt och knåpat för hand som vanligt, kommen av en finsömmerskesläkt som hon var.
Min fula gula dockvagn och jag möter några av mina kommande lekkompisar. Visar förstås stolt upp att jag äntligen oxå hade en dockvagn. Omedveten om att lekkompisen tillhörde dom missunnsamma och avundsjuka delen av lekgänget. Ja omedveten ja.... ända tills - vi kan kalla henne - Anne-Marie Danielsson slog den sked hon höll i handen rakt igenom vagnens sufflett med orden "Jag gillar inte gula dockvagnar".
Den dagen tryckte hon inte bara ett hål igenom min länge efterlängtade dockvagnssuffleett utan även in den första spiken i min misstro på människan. Man kan väl säga att jag fick en slags uppenbarelse. Om än dock inte av religiös sort.
Hade kvar denna vagn tills jag flyttade hemifrån, då den skänktes till någon med barn. Med hål i suffletten och allt i den. Den var nästan oanvänd så den var varken smutsig eller nött på nått sätt - förutom hålet efter skeden. Lusten att leka med den dog mer eller mindre den dagen. Besvikelsen på människan var redan då mer än jag orkade bli påmind om varje gång jag fällde upp suffletten.
Så må du Anne-Marie få ett brännmärke i arslet så att du aldrig mer kan sitta. Du var elak som liten och elak som stor. Undrar vem du brås på, din storrökande morsa eller nån av alla dina farsor?
Ja men det var väl en elak jäkla Anne-Marie, fy faaaan vilken le unge!
SvaraRaderaJag fick en dockvagn jag med när jag var liten, och då jag skulle välja fanns det gul och blå färg på vagnarna och jag valde blå, ljusblå, var den, och innan det hade jag valt bort ett tält till förmån för vagnen.
Min vagn hängde med i många år och lektes ofta med, men nu är den inte kvar... Och det ångrar jag. Mycket!
Och vet du vad. Du borde ge den där Anne-Marie på moppo för gammal ost. Det har ju blivit en del ränta genom åren, eller hur..?
dockvagnar hade jag 2 stycken ..helt oanvända eftersom jag va en jäntunge som hellre klättrade i träd och lekte med grabbarna
SvaraRaderaKan ju vara så att i mitt grannskap fanns det bara killar i min ålder och dom jänter som fanns va för unga eller gamla.
Men iaf så gav jag bort dom vagnarna med tillhörande docka i =)
Men hade någon gjort så mot mej som den skitungen gjorde mot dej hade hon haft en blåtira som varade ända till påska..elaka ungar en del..grrrrrrrrr
Hehehe.. jo ni har så rätt. Egentligen borde jag ha gett henne 2 blåa ögon. Men på den tiden var jag en väldigt blyg och rädd liten tjej. Det blev bättre sen - i 5e klass närmare bestämt. Då jäklar fick folk dong bara dom hälsade på mig hehehe.
SvaraRadera